Isabell

 
När man själv är "världens bästa kompis", och ständigt står pall för väder och vind, ger en hjälpande hand, lyssnar och förstår, så gör det så ont när man inser att man är ensam om att tycka att detta är självklara faktorer i en nära relation, och besvikelsen blir så total när man helt plötsligt tillåter sig att förstå att den där personen inte längre är den personen som man trott och intalat sig själv att den är.

Jag vill inte att du ska förstå mig, jag vill inte heller att du skall be mig förstå. Inte när det är det enda jag har försökt med de senaste veckorna. För jag förstår inte längre, jag fattar ingenting! Du pratar om vad som blir bäst för dig, men har du en tanke över åt hur jag vill ha det?
Vill kunna ha det som det alltid har varit, så som det varit den senaste tiden då det varit spontant från oss båda. Inte då det funkar för dig när du vill, har tid, eller rent ut sagt måste träffa mig. Inte när någon annan är i närheten eller tros behöva dig. En värld funkar inte så. Du pratar om vem som bäst behöver din uppmärksamhet, men i din värld finns inte en tillstymmelse till rättvisa, för jag behöver den visst aldrig?
Men skall ta mig själv i kragen, ett dilemma där det bara är jag som kan besluta om hur jag vill ha det. Jag kan lika gärna ställa dig mot väggen. Får jag inte det svar jag vill ha, ja då är det över, då behöver jag dig inte längre.

Vänskap är inte alltid vad man tror att den är