Isabell

Du är du och jag Wytten!

Jag hinner nästan in i Halmstad innan dem slår till. Dem som tror att de bestämmer över samhället och har så gott som alla underordnade sig. Visst är det lite så de tror...

Så har iaf min tanke varit fram tills för några månader sedan. Då vände det, jag var inte längre "rädd" för polisen. Det var nästan så att det var provocerande att träffa på dem -  "Nu har de koll på mig och här kommer jag och är Fröken laglig". Men iaf, numera har jag insett att jag inte tycker att de är speciellt kaxiga och fördummande personer, de är trots sin position ganska snälla.
 

Om jag skall återgå till allvaret så hann jag alltså nästan in i Halmstad innan de stod där. Det var mörkt så jag hade inte en chans att se dem på speciellt långt avstånd. Men sen ser jag att en vinkar in mig. JÄVLAR! Rent ut sagt. Jag är nog inte den som är trafikreglernas bästa vän och till saken hör att jag aldrig har blivit stoppad förut. Jag kör iaf in och polis efter polis viftar åt alla håll om vart jags kall ta vägen. Sen stannar jag bilen och vevar ner rutan. Konstapeln kommer fram och tittar lite på bilen oså säger han "Är det du och Wytten som är ute och kör". Jag blev så jäkla ställd att jag inte fick fram något vidare bra att säga. (Sanna, det blev nästan en Johanna, att tänka 5 min innan man säger ngt ). Vårt reg nr är WYT 915 och för den sakens skull skall också tilläggas att Alex och jag är de ända som kallar bilen för Wytten, och numera även polisen. Efter ett litet tag försöker han titta in i baksätet men det går inte tack vara hokus puckos rutorna. Han ber om att få öppna och ta sig en titt i bilen och vid det här lagret har man hunnit lugna ner sig och glömt tanken om att det var fortkörningsböter på gång.  Han lyser med sin lampa och säger efter en stund att det här se bra ut och att jag troligt vis kan få åka inom en timme. Sen ser han nog hur skräckslagen jag är och så skrattar han lite.

"Nej jag skojar bara, du och Wytten kan få åka vidare."

"Tack, tack. Tänk om det skulle finnas fler av sånna som du" säger jag då och syftade på att han varit en trevlig polis.

"Haha, jadu, säg det till min fru så skulle hon bli glad"...

Sen rullade jag vidare mot Halmstad och nu är jag här. Maya har kommit och intagit sin position i köket. Hon har lovat att laga maten. Imon bär det av till Göteborg, först skall jag handla mina sista julklappar och därefter är det dags att hämta upp Farmor.

Som det låter nu så ska även Ida med hem, ska bli så grymt roligt att få träffa dem igen. Det är egentligen först nu som man verkligen känner att de har varit borta... Och som "tack" för det så kommer de hem imorgon :)

Ha det gott...

Vad tycker ni om julen nu förtiden?

"Jadu, ett jäkla stressande, och allmänt för jävligt" säger pappa och skrattar och ingen fattar om han egentligen menar allvar. Men är det någon som inte stressar så är det han, han som knappt köper en enda julklapp. Ja så är det, i vår familj får mamma köpa sina egna julklappar. Visst är det kul :P, men å andra sidan blir hon nöjd och hon slipper betala för allt hon väljer att köpa till ett tillfälle som äger rum en gång om året, nämligen 24 december.

Och när han säger att något är för jävligt så brukar det handla om hans dator och den har faktiskt inte riktigt varit sig lik på senaste.

Sen frågar hon igen vad vi tycker och Alex är snabb och svarar att en jul utomlands vore lite spännande. Hon är inte sen med att kontra "tycker du att vår jul är tråkig?", vilket inte riktigt var vad han sa.
Utan att en jul utan alla traditioner, och en jul där man inte säger upp bekantskapen med en del av släkten vore annorlunda. Inte för att det skulle betyda något speciellt men det finns rätt många exempel. Vi är ett av dem. Vi har numera sagt upp bekantskapen med pappas släkt efter år av intrigerande från mammas sida. (Vi håller nog med alla 4, farmor får gärna komma - men resten slipper vi gärna). Allt för en dag om året, den 24 december. Jag baktalar inte mammas släkt av den enkla anledningen att det inte går. Det var nämligen mammas släkt som uppfann julen. Så efter några känslomässiga utpressningar här hemma har pappa gett upp och vi firar enbart på svensk mark.

Visserligen kan jag förstå henne lite, vi kan inte göra som andra familjer, fira med ena delen på för/ef. middagen och andra på eftermiddagen/kvällen. Minst halva dagen skulle gå åt till att förflytta sig.
 

Så gott som varje jul brukar pappa säga att han ändå har hittat en ganska fin jävel. Traditionsbundna som få, förändringsbenägen som ingen. Men hur orkar han... Ingen fattar och det finns inte en chans att förstå. Men det är väl alla oväntade tillställningar som gör susen. Att tomten här om året kom på snöskoter över hela åkern istället för att halka rakt in i vardagsrummet. Att Alex och jag inte längre bygger berg av våra paket och inte kan äta för att vi tyvärr inte kommer ut ur våra kojjor. Att halva släkten somnar under Kalle Anka och därefter klarar av att öppna julklappar långt in på natten. Eller att han slipper ha en lipande dotter i knät för att hon är livrädd för tomten... Ja allt sånt som egentligen kanske inte tillhör den vanliga julen utan infinner sig någon gång då och då.

Men att föreslå julfirande utomlands är som att säga till mamma "I år tycler jag att vi hoppar över julen och drar utomlands".

I granen ska det blandas nytt med gammalt, snyggt med snyggare, fått med köpt. Hade vi andra fått bestämma hade vi haft en gran som skulle få ha samma traditionsenliga utseende år efter år. Detta talar dock emot den traditionsenliga tanten här hemma. Men vi fick alla följa med till granskogen vilket alltid varit en ganska mysig tillställning fram tills för något år sedan. Numera finns det ju ingen snö och halva nöjet har bytts ut emot en helvetesjävlagranskitsramsa för att hitta en perfekt gran. En gran som kan stå intrykt mot en vägg och samtidigt se bedårande fin ut från alla andra håll - ja en vägg gran. Men mot förmodan gjorde vi uppror och nu för tiden köper vi alltid vår gran någonstans i Gislaved. Förra året tog jag initiativ och klädde granen i smakfulla kulor i vitt och rött för ovanlighetens skull. Pappa blev glad och sa att det var precis som en dansk jul - flaggans färger.

Vi slapp alltså packa upp en låda till bredden fylld av mammas lila tivolipynt med glitter och bling-bling från 90-talet och tingeltangel.

Utöver detta så är julen nog alltid som det har varit. Faktum är att jag inte för någonting i världen skulle vilja byta ut den. Den ser ganska lik ut år för år och det är det som är självaste charmen. Jag älskar julen och jag älskar att den ser lika dan ut varje år. Ja för en dag om året är allt likadant, den 24 december. Och, jag älskar min mamma för att hon alltid gör den likadan...

Igår var det dags att göra pepparkakshus, som alltid runt den 10 december. Resultatet blev riktigt bra och man var lika stolt som alltid, över för den här gången. Något som också var lite nostalgiskt var att när pappa kom hem så bryter han av ett hörn. Detta har han gjort så gott som varje år som vi har gjort pepparkakshus. Förr var det alltid ett hiskligt liv här hemma när någon märkt att det fattats en bit men numera kändes det nästan som att det hörde till. Ingen riktig jul utan ett söndrigt pepparkakshus...? Inte nog med det så har vi som tradition i "familjen" sagt att man inte får äta ngt av huset förens efter självaste julafton, och vi andra tre vi brukar hålla oss till reglerna.

I morse när jag vaknade regnade det lite smått ute, men nu har det blivit snö. Kommer nog inte ligga kvar speciellt länge men just för stunden känns det som att det snart är jul. Mamma har sin lediga dag och håller på att göra pepparkakor så det luktar i hela huset just nu. I tv rummet står en skål med godis och klementiner, precis som det skall vara.

Kommer ihåg för några år sedan, det var till och med så mycket snö att vissa inte ens kunde ta sig till skolan. Vi var 8 elever den dagen och istället för lektion så tittade vi på film och till och med åt popcorn. Okey, visst detta var på mellanstadiet och närmare bestämt ungefär 7-8 år sedan men det är sådant som sitter i. Känns som om det vore en helt annan värld, numera är man förvånad om det skulle bli en vit jul. Men jag slutar aldrig att hoppas, för det är iaf ingen riktig jul utan snö...

Snart bär det av till Halmstad, först lite shopping och sedan skall vi njuta av en pizza och ikväll blir det utgång. Men om jag får som jag vill så missar vi iaf inte Bonde söker fru :P.

En sista sak bara, har fått mitt antagningsbesked... och jag kom in :)

Jag blir både trött och faschinerad av alla nyttiga produkter. Sprang in en sväng på Maxi efter lektionen för att köpa bröd bland annat. Sen får jag syn på kanelbullar av fullkorn. Ibland undrar jag vart världen är påväg. För något år sedan handlade det inte om vilket mjöl som var i maten utan att vi skulle röra på oss för att må väl. Nu gör de om så gott som all möjlig mat för att göra den aningens nyttigare. Faktum är att det andra alternativet som alltid funkat så bra innan känns ganska så onyttigt nu för tiden.

För några veckor sedan skulle vi köpa hamburgerbröd. Där stod jag framför ett stort utbud och skulle välja. Stort eller litet bröd, litet eller stort - jag bestämde mig för big size. Sen kom problemet, fullkorn eller icke fullkorn... Icke fullkorn var precis som vanliga hamburgerbröd varav fullkorn var mer mörka och såg bra mycket nyttigare ut. Efter lite funderingar bestämde jag mig för att köra på det gamla hederliga konceptet, maten smakade riktigt bra och det blev inte fler funderingar kring det.

Nu i helgen däremot var vi uppe i Jönköping igen. Utanför IKEA stod de och serverade glögg och fullkornspepparkakor. Även då chockades jag, det känns lite överdrivet allt det där. Visst köper jag idén om att leva lite nyttigare och att göra bröden mer hälsosamma  men när det går så himla långt att även vanliga pepparkakor och kanelbullar skall göras med fullkorn då känns det som att allt håller på att spåra ut. Motion är nyckeln till framgång som min morbror brukar säga, det kvittar hur mycket fullkorn vi äter istället för vanligt mjöl. Och jag tror på honom, på fullaste allvar. Men ändå så blev jag själv lurad av att köpa en kanelbulle just idag. Hade det inte varit för fullkornen! Om det varit en helt vanlig bulle hade jag definitivt inte köpt någon, det skulle ses som onyttigt men nu när det lite klatschigt stod att det innehöll fullkorn, ja dåså JA TACK, för då anses det nästan vara "nyttigt"!

Nu när min irritation har lagt sig skall jag plöja igenom två avsnitt av årets julkalender. Därefter skall jag göra en presentation i powerpoint, eftermiddagen är räddad! :/ Ikväll blir det lite filmkväll, Saw 4 närmare bestämt. Sen upp i gryningen imon, bilen går 06:00 från Halmstad. Jag måste gå upp fyra timmar tidigare än vad jag egentligen är van vid men det går väl an, jag tar igen det hemma sen!

Ha de gott!

Den här helgen har bestått av ideligen pinsamheter. Tillräckligt många för att gå till historien. Men det började bra fram tills att den första inträffade, därefter har de avlös varandra fram tills idag. Det första kom i fredags då jag skulle hämta upp mamma på jobbet efter lunch. Går in och säger till att vi skall åka och innan vi går ut ber hon mig att slänga soporna. Jag går mot den gröna soptunnan med påsen i ena handen och bilnyckeln i den andra. När jag kommer fram och ska slänga påsen öppnar jag, slänger i bilnyckeln och därefter påsen och sen går jag mot bilen. Dock hittar jag inte bilnyckeln och har ingen aning om vart den har tagit vägen. Letar febrilt i alla fickor och lönnfack i jackan men hittar ingen bilnyckel. Sen tar det inte många sekunder innan jag inser att jag måste ha slängt den i tunnan. Går bort igen och det är bara att köra ner huvudet och halva kroppen ner i en stinkande gryta. Innan jag hinner tänka så välter hela tunnan och jag följer med på köpet. Får i varje fall syn på bilnyckeln och städar upp någorlunda efter mig i hopp om att ingen förbipasserande har sett mitt misslyckande. Går och sätter mig i bilen och tycker inte att jag luktar allt för trevligt. Efter några minuter kommer mamma ut och det första hon säger när hon stängt dörren är "Tog du med dig soporna in i bilen?".

Sen skulle vi en runda till Team Sportia för att köpa ett regnställ åt Alexander, sånt som är tråkigt att få men är bra att ha. Vi hittar ett som är riktigt snyggt för omväxlingens skull och går och skall betala. Än så länge går allt enligt noterna och det är inte förens det är dags för inslagningen som det ställer till sig. Tjejen som står och ska slå in är väl i 25 års ålder någonting och har absolut inte varit gravid. Men mamma säger, precis som om de känner varandra...

"Åh, jag ser att magen är borta, jag måste bara fråga vad det blev för sort".

Butiksbiträdet rynkar på näsan och jag inser hur fel mamma måste ha tagit och därefter blir allt bara värre.

B: "Ehh, då måste du nog har tagit fel för jag har inte varit gravid" (säger hon samtidigt som hon tittar ner på magen för att se om det ser ut så).

M: "Jaså, nämen oj, men visst var det någon här på Team Sportia som skulle ha barn?"

Detta låter dessutom väldigt tvivelaktigt med tanke på att min mamma är på Team Sportia en gång om året ungefär. Efter en stund lyckas hon iaf trassla sig ur situationen och vi tar vår kasse och går där ifrån och åker hem.

Den sista händelsen jag tänkte ta upp är nog kort och gott den värsta av dem alla. Jag fick för mig att vara den där snälla dottern som ställer upp när hon kan och skulle därför hjälpa pappa nere i konstgräshallen på GIS. Det var dag två på December cupen och jag skulle hjälpa till i sekretariatet, sitta och läsa upp målgörare och vise versa. Under förmiddagen går det galant, inte ett fel mer eller mindre. Sen var det dags för julskyltning och efteråt åker jag ner för att se semifinalen och därefter också en final. Får i uppgift att återigen sitta i sekretariatet och nu när jag ändå var varm i kläderna kändes detta som en ganska så enkel uppgift.

Semifinalen spelades mellan Burseryds IF och Kronängs IK och jag tar plötsligt fel och tror att det är Egnahem och inte Kronäng. Därför läser jag upp Burseryd och Egnahem i högtalaren. Burseryd tar sen ledningen med 1-0 innan det är dags för Egnahem, (Kronäng), att kvittera, detta genom nr 7. Ändrar ställningen på resultattavlan och säger "Egnahem kvitterar till 1-1 genom nummer 7 Gustav Nykvist". Efter några minuter tar Egnahem, (Kronäng), ledningen till 2-1 och återigen är det nr 7 som varit i farten. Ändrar ställningen och säger "Egnahem tar ledningen med 2-1 efter ytterligare ett mål av nr 7, Gustav Nykvist". Sen knackar någon på dörren och kommer in och säger till mig att det inte är Egnahem som spelar utan att det är Kronäng. Då inser jag hur jäkla fel allt har blivit, jag har alltså för det första läst upp helt fel lag och dessutom helt fel målgörare. Pinsamt! Efter nästa mål läser jag rätt lag och målgörare och det hela verkar lösa sig på ett bra sätt. När matchen sedan är slut kommer Kronängs ledare (en utländsk och ganska bastant herre) upp och skäller ut mig efter noter och högt så att hela läktaren hör.

"Du vad fan har du för laguppställning, kan du för helvete inte ens läsa? Du fattar väl att du för helvete inte kan sitta och säga Gustav Nykvist när det är Alen som har gjort mål. Är du helt dum i huvudet?" Ungefär i den stilen om inte ännu värre och så maler han på. Där sitter jag i chocktillstånd och skall säga emot. Hinner inte öppna munnen innan en massa annat folk och däribland min egen pappa är på den tjocke jäveln och be han lämna hallen för dåligt uppförande. Han insisterar dock och skall vara kvar och påväg förbi läktaren skriker han till publiken och säger återigen "Hon kan väl för helvete inte sitta och säga Gustav Nykvist när det är Alen som har gjort mål". Men publiken verkar vara på min sida efter utskällningen och det som till en början var riktigt pinsamt blev så småningom en ganska rolig företeelse.

I finalen var det dags att läsa rätt, Gis tog ledningen och när sedan Kronäng kvitterar är det den där jävla 7an igen. Och visst, om jag skall vara ärlig så hade jag mer än gärna sagt att det var Gustav Nykvist men istället blev det ingen målgörare den stunden... Sen rullade det på och 7an gjorde inga fler mål den kvällen. Ledaren han stirrade argt på mig resten av tiden som han befann sig i hallen och efteråt fick jag till och med flertalet klappar på axeln.

"Hörrö du du, den där Gustav Nykvist var en redig baddare, men att han inte fick målet i finalen..." ;) och sen skrattade vi alla åt det efteråt.

Efter att ha studerat laguppställningen ytterligare insåg jag att det var ledarens son som var målgöraren. Tyckte nästan lite synd om hans son, stackaren, som får släpas med en sådan pappa. Med en pappa som verkar göra så gott som allt för att hans son skall få höras och synas... När sånt här inträffar är jag extra glad att min pappa var raka motsatsen till tränare. När man fick beröm så var det inte i någon högtalare eller på planen utan vid matbordet när allt var slut. Även fast det kanske också var fel så var det ändå bra mycket bättre...