Jag har sagt det förut och jag säger det igen...
Du är du och jag Wytten!
Jag hinner nästan in i Halmstad innan dem slår till. Dem som tror att de bestämmer över samhället och har så gott som alla underordnade sig. Visst är det lite så de tror...
Så har iaf min tanke varit fram tills för några månader sedan. Då vände det, jag var inte längre "rädd" för polisen. Det var nästan så att det var provocerande att träffa på dem - "Nu har de koll på mig och här kommer jag och är Fröken laglig". Men iaf, numera har jag insett att jag inte tycker att de är speciellt kaxiga och fördummande personer, de är trots sin position ganska snälla.
Om jag skall återgå till allvaret så hann jag alltså nästan in i Halmstad innan de stod där. Det var mörkt så jag hade inte en chans att se dem på speciellt långt avstånd. Men sen ser jag att en vinkar in mig. JÄVLAR! Rent ut sagt. Jag är nog inte den som är trafikreglernas bästa vän och till saken hör att jag aldrig har blivit stoppad förut. Jag kör iaf in och polis efter polis viftar åt alla håll om vart jags kall ta vägen. Sen stannar jag bilen och vevar ner rutan. Konstapeln kommer fram och tittar lite på bilen oså säger han "Är det du och Wytten som är ute och kör". Jag blev så jäkla ställd att jag inte fick fram något vidare bra att säga. (Sanna, det blev nästan en Johanna, att tänka 5 min innan man säger ngt ). Vårt reg nr är WYT 915 och för den sakens skull skall också tilläggas att Alex och jag är de ända som kallar bilen för Wytten, och numera även polisen. Efter ett litet tag försöker han titta in i baksätet men det går inte tack vara hokus puckos rutorna. Han ber om att få öppna och ta sig en titt i bilen och vid det här lagret har man hunnit lugna ner sig och glömt tanken om att det var fortkörningsböter på gång. Han lyser med sin lampa och säger efter en stund att det här se bra ut och att jag troligt vis kan få åka inom en timme. Sen ser han nog hur skräckslagen jag är och så skrattar han lite.
"Nej jag skojar bara, du och Wytten kan få åka vidare."
"Tack, tack. Tänk om det skulle finnas fler av sånna som du" säger jag då och syftade på att han varit en trevlig polis.
"Haha, jadu, säg det till min fru så skulle hon bli glad"...
Sen rullade jag vidare mot Halmstad och nu är jag här. Maya har kommit och intagit sin position i köket. Hon har lovat att laga maten. Imon bär det av till Göteborg, först skall jag handla mina sista julklappar och därefter är det dags att hämta upp Farmor.
Som det låter nu så ska även Ida med hem, ska bli så grymt roligt att få träffa dem igen. Det är egentligen först nu som man verkligen känner att de har varit borta... Och som "tack" för det så kommer de hem imorgon :)
Ha det gott...
