Att gå obemärkt förbi...
För varje dag som går, varje arbetspass man gör blir man mer och mer berörd av alla patienter som man träffar. Vissa berör än mer än andra och vissa går nästan helt obemärkt förbi. Detta eftersom de klarar av så pass mycket själva att de inte behöver min hjälp. Men att se en som kommer från IVA, intensivvårdsavdelningen, och har varit med om den ena traumatiska upplevelsen efter den andra och som dessutom ligger i chock. Vi får ingen kontakt med patienten och läkarna är förtvivlade över vad som händer. Värdena på de prover som tas blir bara sämre och sämre. De flesta tror att botten är nådd och att det numera handlar om palliativ vård (vård i livets slutskede). Det som denna patient varit med om på bara några dagar skulle vi "vanliga människor" inte orkat med ens under 5-10 år sägs det. Vi ifrågasätter då om patienten är en ovanlig patient?!
Dagarna går och vi får allt mer kontakt med patienten och ser vissa framsteg. Värderna blir bättre men patientens situation är livshotande om det vänder. När vi sedan skall glädjas åt vissa framsteg kommer självklart ett bakslag. Därefter går det lite framåt igen innan det åter är dags för ett nytt bakslag. Hur mycket klarar man egentligen av? Hur mycket klarar man som patient av att gå igenom?!
Sist jag jobbade, vilket var i onsdags, hade jag väldigt mycket patientkontakt med denne, jag väljer att kalla honom/henne XXX. På något sätt kändes det som att XXX fattade tycke för att det var JAG som skulle sticka honom/henne och ta alla prover, för att det var jag som skulle spola och koppla in nytt dropp osv. När jag sedan var ledig torsdag o fredag så kändes det som en evighet sedan jag jobbade sist. Det händer så fruktansvärt mycket på bara 48 h. Jag kommer inte mer än in till patienten innan jag märker att XXX till och med pratar med oss nu. "Åhh mitt älskade lilla hjärta, där är du! Vad glad jag blir över att det är du som jobbar ikväll" säger patienten totalt utmattad. Men ändå, jag blev nästan tårögd över detta. Även fast patienten varit så dålig att vi inte fått någon adekvat kontakt, inte ens några meningar, så hade han/hon ändå uppfattat vilka vi var som tog hand om henne. Patienten kunde till och med mitt namn...
Detta är sådant som inte går en obemärkt förbi...
Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"
"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien." Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.
Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.
Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."
Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna
njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda...
Det stämmer verkligen, och man får sig en tankeställare. Alla har självklart en önskan om att få friska barn. Men den dagen då man står där och inser att det egentligen inte blev som man "skulle" är man ändå lyckligt lottad över att få bli förälder. Vill man känna sig ännu lyckligare bör man läsa det här. Det är inte alla som får möjligheten att åka till Holland...
Dagarna går och vi får allt mer kontakt med patienten och ser vissa framsteg. Värderna blir bättre men patientens situation är livshotande om det vänder. När vi sedan skall glädjas åt vissa framsteg kommer självklart ett bakslag. Därefter går det lite framåt igen innan det åter är dags för ett nytt bakslag. Hur mycket klarar man egentligen av? Hur mycket klarar man som patient av att gå igenom?!
Sist jag jobbade, vilket var i onsdags, hade jag väldigt mycket patientkontakt med denne, jag väljer att kalla honom/henne XXX. På något sätt kändes det som att XXX fattade tycke för att det var JAG som skulle sticka honom/henne och ta alla prover, för att det var jag som skulle spola och koppla in nytt dropp osv. När jag sedan var ledig torsdag o fredag så kändes det som en evighet sedan jag jobbade sist. Det händer så fruktansvärt mycket på bara 48 h. Jag kommer inte mer än in till patienten innan jag märker att XXX till och med pratar med oss nu. "Åhh mitt älskade lilla hjärta, där är du! Vad glad jag blir över att det är du som jobbar ikväll" säger patienten totalt utmattad. Men ändå, jag blev nästan tårögd över detta. Även fast patienten varit så dålig att vi inte fått någon adekvat kontakt, inte ens några meningar, så hade han/hon ändå uppfattat vilka vi var som tog hand om henne. Patienten kunde till och med mitt namn...
Detta är sådant som inte går en obemärkt förbi...
Var även en snabb runda inne på en av avdelningarna bredvid för att låna diverse saker som av någon anledning tagit slut och inte hunnits fyllas på igen. Fick sitta ner och vänta på att det skulle färdigställas och mitt emot där jag sitter har de på väggen satt upp en tavla med en text som illustrerar väldigt bra hur det är att få barn med särskilda behov. Det är just barn med särskilda behov som hamnar på den här avdelningen. Med allt ifrån hjärtfel, njurfel, cancersjukdomar osv. Alla de som inte anses tillhöra det "normala". Texten var iaf skriven av Emily Pearl Kingsley och lyder så här:
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"
"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien." Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.
Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.
Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.
Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."
Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna
njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda...
Det stämmer verkligen, och man får sig en tankeställare. Alla har självklart en önskan om att få friska barn. Men den dagen då man står där och inser att det egentligen inte blev som man "skulle" är man ändå lyckligt lottad över att få bli förälder. Vill man känna sig ännu lyckligare bör man läsa det här. Det är inte alla som får möjligheten att åka till Holland...
Kommentarer
Postat av: Sanna
Ett väldigt..., "roligt" inlägg är väl fel ord... med jag log ett par gånger när jag läste det iaf... inte för att det var särskilt roligt kanske, men intressant lr nått sånt... lite annorlunda:)
Trackback
