Isabell

Något som skulle ha varit kort, blev långt. Nästan en sorts julkrönika...

Har precis slagit in alla mina julklappar, upplevs lite småstressigt trots att vi egentligen inte börjar själva firandet förens till lunch. Faktum är att jag får skylla mig själv, det är jag som står där i affären och inte orkar vänta på att de ska slå in mina klappar. "Nej tack, det behövs inte. Jag kan göra det själv”. Där fick man! Samtidigt skall jag villigt erkänna att det hör till att varje paket får sig en ”Personlig Touch”. Avsaknaden av julpapper runt en ihopvikt pappkartong blir så påtaglig på något sätt. Men jag ska inte klaga, nu är äntligen dagen, som jag så länge längtat efter, här - den 24 december.

Så gott som varje jul brukar pappa säga att han ändå har hittat en ganska fin j*vel. Traditionsbundna som få, förändringsbenägen som ingen. Dock hör det nästan till. Det är väl alla oväntade tillställningar som gör susen istället. Att tomten lite då och då kommer på snöskoter över hela åkern istället för att halka rakt in i vardagsrummet, att Alex och jag inte längre bygger berg av våra paket och inte kan äta för att vi tyvärr inte kommer ut ur våra kojjor, att halva släkten somnar under Kalle Anka och därefter klarar av att öppna julklappar långt in på natten, eller att han slipper ha en gråtande dotter i knät för att hon är rädd för tomten...

* * *

I söndags fick vi upp lite tomtar, och granen fick sin trogna plats i vardagsrummet. Allt har sin stilla gång. Mamma är för tillfället mitt uppe i matlagningen. Olika traditionsenliga rätter som ska finnas med på julbordet. Vad vore egentligen en jul utan traditioner?
Enligt tradition firar vi inte jul med pappas sida, vilket jag kan tyckas är lite tråkigt ibland. Å andra sidan är jag många gånger tacksam över att jag slipper. Jag baktalar dock inte mammas släkt av den enkla anledningen att det inte går. Det var nämligen de som uppfann julen…

Vad gäller granen skall det blandas nytt med gammalt, snyggt med snyggare, fått med köpt. Hade vi andra fått bestämma hade vi nog inte haft en gran som fått samma traditionsenliga utseende år efter år. Ett undantag är nog gransorten, ibland blir det en riktigt gran som luktar och ibland en kungsgran. Förr högg vi den själva, det var en ganska mysig tillställning att gå ut i skogen och leta fram en fin gran. Men vilka krav de hade. Den skulle vara fyllig och tät, av väggmodell samt kunna se bedårande fin ut från alla andra håll. Numera har vi bytt ut en helvetesjävlagranskitsramsa för att hitta den perfekta granen mot en köpegran från Mats på höjden.
För något år sedan tog jag initiativ och klädde granen i smakfulla kulor i vitt och rött för ovanlighetens skull. Pappa blev glad och sa att det var precis som en dansk jul i flaggans färger. Vi slapp alltså packa upp en låda till bredden fylld av mammas lila tivolipynt med glitter och bling-bling från 90-talet och tingeltangel. I år var vi dock tillbaka på ruta ett, fram med alla lådor till bredden fyllda med krimskrams av olika rang. Detta till vår andras förtvivlan. Efter kompromiss blev granen i år av olika silvriga nyanser, en och annan ny kula tillsammans med glitter och lila tivolipynt från förr. Resultatet blev nog ganska bra, vi är i varje fall nöjda båda två.

Utöver detta så är julen nog alltid som det har varit. Faktum är att jag inte för någonting i världen skulle vilja byta ut den. Den ser ganska lik ut år för år och det är många gånger det som är självaste charmen. Jag älskar julen och jag älskar att den ser likadan ut varje år.
…Och jag älskar min släkt och familj för att de ”alltid” gör den likadan...


God Jul till er alla!

Dagsfärsk bild på en leksugen katt!