Släktkalas och orättvisa besked
Veckan som gått har sprungit iväg. Det enda jag gör är i stort sett äter, sover, jobbar, sitter på bussen, grämer mig över att vi aldrig hinner ses, längtar efter solen, julen och utöver detta kämpar jag med mig själv.
På bara 5 veckor ska jag förvandlas från en förvirrad student till en självständig tjej som ska kunna göra allt det där som de andra redan kan med en väldans fart och utan att ens behöva tänka efter.
Jag pratar om att ta en massa venprover som också ska räknas som godkända oberoende av vem som har stuckit kanylen i er. Jag pratar också om att ge direktiv till de som jobbat över 20 år i yrket. Att ta en order ifrån en som knappt läst ett år, jag undrar vad de tycker och tänker?!
En veckas praktik har gjort mig så mycket, efter målsättningssamtal hit och dit kan jag knappt bärja mig tills att bli klar efter 3 snabba år. Vilken glädje det är i det man gör, vad tacksamma många är.
Sådant uppskattas, speciellt när man ibland undrar vad det är för mening att stiga upp 04:55 för att veta att man inte kommer hem förens 12 h senare. Däremot finns det dagar då man är glad över att man är den man är, då man gärna går upp tidigt och jobbar en hel dag för att vara totalt slut när man kommer hem. När andra får besked om att det numera inte finns något att göra, när livet bara är så orättvist som det bara går, då borde man glädja sig. Där står man och önskar att det fanns något som man i varje fall skulle kunna göra. Men det går inte, läkaren förklarar att det redan är försent, allt har hunnit gå alldeles för långt. Jag fäller en tår och hoppas att ingen skall ha sett mig, jag tänker på alla nära och kära som har försvunnit. Sedan är det dags att svälja min klump och lämna rummet som är fullt utav sorg. Närstående till patienten kommer, därefter går de för att få tillbringa deras sista timmar tillsammans i hemmet. Vilken fruktansvärd omgivning vi lever i. Sedan lämnar jag sjukhuset för att under bussresan hem fundera över det som hänt under dagen. När jag stiger av nära mitt hem så är dagen över, jag påbörjar uppladdningen inför morgondagen och hoppas på att den skall vara innehållsrik men att jag slipper vara med om detta en gång till. En gång på en vecka, det blir 5 gånger på 5 veckor. Alltså egentligen 4 gånger till. Fyra gånger till då jag är tacksam över att jag är den jag är...
Igår var jag på släktkalas, varav bilden. Vilken härlig helg det blev, egen uppladdning inför en ny vecka. Vi lämnade Villshärad närmare midnatt för att åka hem till Gislaved. Pappa hade nästan precis kommit hem ifrån Nice när vi steg innanför dörren. Även fast han bara varit borta sen i måndags, knappt en vecka, och att jag inte skulle ha träffat honom under den tiden ändå så känns det som att man saknat honom bra mycket mer än jag borde. När han sedan lyfte upp mig som om jag fortfarande vore 20 kg tung så insåg man varför jag saknat honom.
Idag sov jag länge tills pappa väckte mig vid kl 10, sedan låg vi och pratade sjukdomar, jobb, dödsbud m.m. ända till halv 12. Ibland är jag så tacksam över att jag har någon att rådfråga och som dessutom har alla bra svar på allt. Fick även reda på att farfar dog på samma sätt som personen i fallet jag tidigare nämnt. Han kunde inte heller göra något...
Ibland är man inte mer än människa...
På bara 5 veckor ska jag förvandlas från en förvirrad student till en självständig tjej som ska kunna göra allt det där som de andra redan kan med en väldans fart och utan att ens behöva tänka efter.
Jag pratar om att ta en massa venprover som också ska räknas som godkända oberoende av vem som har stuckit kanylen i er. Jag pratar också om att ge direktiv till de som jobbat över 20 år i yrket. Att ta en order ifrån en som knappt läst ett år, jag undrar vad de tycker och tänker?!
En veckas praktik har gjort mig så mycket, efter målsättningssamtal hit och dit kan jag knappt bärja mig tills att bli klar efter 3 snabba år. Vilken glädje det är i det man gör, vad tacksamma många är.
Sådant uppskattas, speciellt när man ibland undrar vad det är för mening att stiga upp 04:55 för att veta att man inte kommer hem förens 12 h senare. Däremot finns det dagar då man är glad över att man är den man är, då man gärna går upp tidigt och jobbar en hel dag för att vara totalt slut när man kommer hem. När andra får besked om att det numera inte finns något att göra, när livet bara är så orättvist som det bara går, då borde man glädja sig. Där står man och önskar att det fanns något som man i varje fall skulle kunna göra. Men det går inte, läkaren förklarar att det redan är försent, allt har hunnit gå alldeles för långt. Jag fäller en tår och hoppas att ingen skall ha sett mig, jag tänker på alla nära och kära som har försvunnit. Sedan är det dags att svälja min klump och lämna rummet som är fullt utav sorg. Närstående till patienten kommer, därefter går de för att få tillbringa deras sista timmar tillsammans i hemmet. Vilken fruktansvärd omgivning vi lever i. Sedan lämnar jag sjukhuset för att under bussresan hem fundera över det som hänt under dagen. När jag stiger av nära mitt hem så är dagen över, jag påbörjar uppladdningen inför morgondagen och hoppas på att den skall vara innehållsrik men att jag slipper vara med om detta en gång till. En gång på en vecka, det blir 5 gånger på 5 veckor. Alltså egentligen 4 gånger till. Fyra gånger till då jag är tacksam över att jag är den jag är...
Igår var jag på släktkalas, varav bilden. Vilken härlig helg det blev, egen uppladdning inför en ny vecka. Vi lämnade Villshärad närmare midnatt för att åka hem till Gislaved. Pappa hade nästan precis kommit hem ifrån Nice när vi steg innanför dörren. Även fast han bara varit borta sen i måndags, knappt en vecka, och att jag inte skulle ha träffat honom under den tiden ändå så känns det som att man saknat honom bra mycket mer än jag borde. När han sedan lyfte upp mig som om jag fortfarande vore 20 kg tung så insåg man varför jag saknat honom.
Idag sov jag länge tills pappa väckte mig vid kl 10, sedan låg vi och pratade sjukdomar, jobb, dödsbud m.m. ända till halv 12. Ibland är jag så tacksam över att jag har någon att rådfråga och som dessutom har alla bra svar på allt. Fick även reda på att farfar dog på samma sätt som personen i fallet jag tidigare nämnt. Han kunde inte heller göra något...
Ibland är man inte mer än människa...
Sov så gott alla!
Kommentarer
Trackback
