VILKEN KVÄLL
Jag är van vid en annan rent ut sagt, min gamla är kanske sämre men den funkar bra för mig. Men å andra sidan, hade inte Sanna varit så snäll o lånat ut sin så hade jag fått gå med lockligt hår eller flätor i en hel vecka framför mig. Vänner är allt extra bra ibland!
Hittade dock min plattång på internet, men den är slut överallt verkar det som. Ibland känns det som att man verkligen har maximal otur :/.
Dags att ta sig ut och njuta av det fina vädret, men först en sväng förbi plattången och se om jag lyckas bättre den här gången...
Anledningen till att jag ens tar upp det här är ganska kort och konsist, jag skall undvara er den. Den ynka anledningen skulle också få er att förstå något som ni egentligen inte skall känna till. Något som de flesta inte har en blekaste aning om.
Ibland, vissa stunder, känner jag bara för att berätta. Jag har hållit på det ganska länge och ser på det ganska annorlunda numera. Konsekvenserna som skulle bli sjukt synliga, ödesstigna, är inte speciellt stora skillnader sinsemellan tankar o verklighet längre. Egentligen har jag inget att förlora, bara en hel del att förstöra. Eller en hel del att ställa till rätta, beror på hus man ser det. Personen i fråga är totalt ovetandes om allt som fortgår runt omkring i hennes stundande omgivning. Ibland undrar jag om hon väljer att blunda för verkligheten?! Det tyder på att hon uppfattningsvis tror att inget någonsin har hänt. Det har hänt många gånger och är inte slut än, tro mig. Folk pratar bakom din rygg med du vet bara inte om det. Detta trots att du egentligen är den första som borde veta. Jag vet inte vad du tänkte just då, men det ända du gjorde var att ta tre steg tillbaka, tillbaka till säkerheten där inget fick förstöras. Du såg över axeln och blundade och log, "det man inte vet har man inte ont av...". Ibland undrar jag bara, är du blåögd eller gör jag detta enbart för att rentvå mig själv?
